teknikens olycksfågel

Jag hör väldigt ofta tjat om att jag är klantig med mina teknikprylar. Sjukligt omotiverat eftersom dom få gånger som tekniken har svikit mig har jag varit helt oskyldig.

Att min mobil helt självmant vibrerade ner i ett glas C-vitamin är enorm otur - men inte mitt fel. Att ladduttaget till min gamla Sony Ericsson gick sönder är trist - men ett vanligt tillverkningsfel hos Sonymobiler.* Det enda som egentligen helt och hållet har varit mitt fel var när jag skuttade ner för en glashal brygga med H's nya kamera för ungefär tio år sedan - DET var min egen klantighet.

Och nu; min laptop, min dator som jag gör fullständiga virusskanningar på varenda dag, jag putsar varenda tangentjävels över- och undersida en gång i kvartalen och jag hanterar den tamigfan prickfritt.

Nu ska den hålla på och lukta bränt? Det har förvisso bara hänt en gång och ett kort litet tag men ändå - VAD FAN SKA DET VARA BRA FÖR?

Anledningen till detta inlägg är motiverad ilska och förhoppningsvis ett stoppblock mot kommentarerna "men ååååååååh, typiskt Lisen", "klantarsel" och "du har ju aaalltid sönder saker".

MORRRRRRRRRRRRRRRR.

/L

*båda sakerna hade ju självklart kunnat undvikas. om jag hade vetat att en halvmeters avstånd, en hög med böcker och ett dokumentsorterare inte var nog med skydd från vätska hade jag såklart lagt mobilen på ett annat ställe. och hade jag vetat att sonymobiler alltid går sönder i ladduttaget så hade jag ju givetviiiis inte laddat den alls. (OBS MAMI! DETTA KALLAS IRONI!)