Ni vet hur det är. Man tillbringar tre månader tillsammans med sex så-kallade vuxna människor som inte vet hur man tar ut sopor och som på fullt allvar anser att hyresvärden borde rycka in när de förstör kastruller genom att bränna vid sin mat. Såna där som förväntar sig att toapapper ska dyka upp i badrummet av sig självt. Men man städar upp efter dom i köket och i badrummen. Försöker att ha överseende med dom och med möglet och med det faktum att hyresvärden ibland glömmer att betala elräkningen i tid. Man försöker se det positiva i att behöva koka vatten för att kunna diska eftersom hyresvärden inte brytt sig om att fixa varmvatten till undervåningen.
Och så bor där en katt! Förstås. Den verkar ha bott där sen urminnes tider och en kille köper mat till den varje vecka. Plötsligt dumpar katten tre små kattungar i vardagsrummet. Och man tänker "hjälp! vad ska vi göra! gud vad söta de är! hjälp hjälp!" men alla flatmates är överens om att dethär löser vi, dehär små liven ska vi ta hand om.
Ni vet dendär känslan när man sen flyttar ut och det första som händer är att man blir utskälld av hyresvärden? För att de andra bestämt sig för att allt kattrelaterat är ditt fel? Ni vet den känslan?
/Ledsen H
meh va! fyfan vad taskigt jag lackar! katterna i mitt hjärta för alltid.
SvaraRadera