lördag i waterford

Vi anlände alltså till kavaljerens hemstad Waterford sent i fredags kväll, där vi fick te och fotoalbumsvisning av hans snälla mamma innan det var dags att sova. I varsitt rum. Välkommen till Irland. Här nedan ser ni en liten bit av Irland. Ifall ni glömt hur det ser ut.

Hursomhelst, jag överlevde den katolska gästrumsförvisningen och vaknade pigg och pepp morgonen därpå. Det första vi gjorde var att sätta oss i bilen och åka tillbaka till Limerick. Detta kan tyckas märkligt men har sin naturliga förklaring i att kavaljeren köpte en ny (fast ja, begagnad) TV åt sina föräldrar förra veckan. Men jag klagade inte för det - jag ägnade hela bilresan åt att hänga ut genom fönstret som en exalterad liten hund och fånglo på det vackra landskapet.

Vi hann även med fika och ett slott. Irlands enda Tudor manor för att vara exakt.
"Känner du historiens vingslag" suckade jag drömmande under rundturen.
"Här luktar mögel" fick jag till svar. Man kan visst inte tycka precis lika om precis allt.

Sen for vi ut till kusten! Och där skuttade vi lyckligt runt bland snäckor och klippor och små rosa blommor tills det var dags att bege sig tillbaka till de separata sovrummen och svida om för kvällen. Vi skulle nämligen joina kavaljerens kompisar i en hejdå-öl för en av killarna som ska ge sig ut på sjön över sommaren.

Vi hade en mycket irländsk kväll, i uttryckets bästa bemärkelse och vinglade hemåt framåt småtimmarna efter en hel del öl, en massa dans och ännu mer prat. För det gör man här. Man pratar så käken går ur led. Ett bevis på detta är att jag aldrig får vara ifred på busshållplatsen. Alltid är det någon som vill småprata.

Sedär, nu har jag skrivit en halv roman och har fortfarande söndagen och måndagen kvar. Återkommer imorgon. Nu: kavaljersbesök. Vad annars?

/H