episk getbebismåndag i waterford

Vi inledde bank-holiday-måndagen med ännu en tur till stranden. Jag klagade så att säga inte. Vi promenerade runt där en stund och njöt av livet i största allmänhet innan vi slog oss ned på en uteservering för lite fika. Vid ett tillfälle lämnade kavaljeren mig själv en stund för att köpa mer kaffe.

"Nu är du ensam!" hör jag plötsligt någonstans ovanifrån. Tittar upp och ser en liten flicka ståendes på en balkong. "Alldeles ensam. Ingen tycker om att vara ensam" fortsätter hon och ler ondskefullt. 

Efter att jag blivit trakasserad av ett dagisbarn satte vi oss i bilen och körde upp på en kulle för mer vacker utsikt. Stranden på bilderna nedan är alltså samma strand som på bilderna ovan. Om det nu skulle råda oklarheter. Min chaufför hade, som ni ser, lite svårt att sitta still. Möjligen hade det att göra med att nästa punkt på agendan var Copper Coast Mini Farm. Peppen var enorm!

 

Copper Coast Mini Farm var himmelriket i bondgårdsform. Där fanns alltifrån tjocka ponnyhästar och dryga får till sömniga lamor, ulliga kaniner och nån slags rådjursvariant. Och man fick mata och klappa hur mycket man ville! Varning för bildbomb och sötchock.

Efter ett par timmars kelande och matande var det dags att mata oss själva. Vi åt baguetter och cupcakes och äppelpaj och jag ville helst stanna där på the Mini Farm resten av livet men det gick inte för sig för vi hade lovat att hälsa på kavaljerens kusin.

På vägen dit stannade vi till på ett ställe där kavaljeren och hans vänner brukar bada. I våtdräkt. För vattnet blir aldrig varmare än cirkus 16 grader här. Brr.

När vi ändå var i närheten kunde vi inte låta bli att åka ner till stranden ännu en gång. Där åt vi mjukglass och jag klev ur min komfortzon genom att gå med på en åktur i en förfärligt skranglig karusellhistoria. För andra gången den helgen. Att jag blundade och mumlade svordomar på svenska under hela turen hör inte hit.

Sen åkte vi som sagt på visit hos kavaljerens underbara kusin i hans underbara hus där allting var väldigt såhär och bara helt fantastiskt. De hade till exempel ett ljusrosa vintagekylskåp och odlar i princip alla sina grönsaker själva. Kusinen spelade mandolin och elgitarr för oss och visade skisser till en barnbok som han håller på att illustrera. Behöver jag nämna hur mycket jag tyckte om denna familj? Och detta land? Och denna kavaljer?

Sedan susade vi hem bland allt det gröna, längs de krokiga vägarna med solen rakt i ansiktet och havet i ögonvrån. Vi vevade ner rutorna (han), vinkade till kor (jag) och lyssnade på Home på högsta volym för femtielfte gången den dagen. Home is wherever I'm with you nynnade vi och sneglade på varann och log fånigt. Att man kan bli såhär kär i ett land och en person.

/H